Passion

Det är tyvärr vid få tillfällen man möts av stark passion i vanliga livet.

Det är otroligt sällan som t ex människor i butiker brinner för det de säljer (undantag är väl kanske Apple-butiker, då det oftast är fanbois som jobbar där) eller ens brinner för att hjälpa kunden.

Inte heller möts man av passion när man kontaktar något större företag för support (som vanligtvis blivit outsource'ad till Indien eller liknande) och ja, behöver man ens nämna kontakt med myndigheter?

Så det är kanske inte så konstigt att passion av den typen inte tillhör vardagen.

Vilket gör att, nu när vi träffar alla dessa människor som har specialiserat sig på diverse saker, så blir man förvånad. Eller, förvånad är inte rätt ord. Man blir glatt överraskad och otroligt otroligt glad. Dessa människor brinner så otroligt hårt för en sak. De har hittat sitt kall och de delar jättegärna med sig av denna kunskap.

De tar sig tid att sitta med oss, ofta i flera timmar, och bara delar med sig och delar med sig.

Det är svårt att förstå glädjen man upplever när man träffar på passionerade människor, för i "vanliga" samhället så är detta väldigt ovanligt. Man får inte brinna för något väldigt mycket, man måste brinna lagom mycket.

Det är fantastiskt uppfriskande och glädjande att dessa människor finns och att de delar med sig. Utan dessa människor så skulle vi aldrig lärt oss så mycket som vi lärt oss vid det här laget.

Så egentligen är detta mest ett "det finns otroligt många bra människor runt omkring oss" och "tack jävligt mycket!"-inlägg!

/ d

Lapsk vallhund

Eller Lapinporokoira som är dess finska namn. Här kommer då det utlovade arbetet!

Bild från Raiikas Kennel

Ursprung

Kommer ursprungligen från Finland vilket är det land där det fortfarande finns flest individer av rasen. De har samma härstamning som de finska och svenska lapphundarna, dvs de finska samernas renvallarhundar,  som kallades lappländska vallhundar. Det namnet nämndes för första gången 1890 i skriven text. De Lapska vallhundarna har man avlat fram via de korthåriga individerna och även givetvis de som fungerat bra när det gäller vallningen.

De nordiska vallarna (finsk lapphund, isländsk fårhund, lapsk vallhund, svensk lapphund, västgötaspets) har gemensamt att de gillar barn. Troligtvis eftersom de ursprungligen fick följa med samerna och renskötarna för att valla boskapen men under nätterna fick de komma in i kåtan och agera sängvärmare. Gissningsvis var barnen då, liksom nu, väldigt förtjusta i djur och då människor och hund bodde så tätt ihop blev de en sammansvetsad och tillgiven ”flock”.

Raserna följde med människorna och hjälpte till att valla boskapen, vakta den och även bosättningen.

Under många år var man inte så noga med själva aveln kring hundarna. Eller man var noga för sin egen del då man ville ha bra hundar i arbetet men någon kennelklubb eller dylikt var (och i vissa fall är fortfarande) inte intressant för de hårt arbetande samerna och renskötarna.

På 30-talet vaknade intresset för den inhemska renvallaren bland hundfolket i Finland men då andra världskriget kom emellan så tog det ytterligare 20 år innan dess att avelsarbetet tog fart på riktigt. 

Rasen fick en rasbeskrivning 1966 och godkändes som ras året därpå i den finska kennelklubben. Då hade man på 15 år gått igenom 80% av de finska renvallande hundarna som fanns och även haft möten med svenska och norska renskötare. Syftet var och är att få fram och bevara en bra brukshund som klarar av de tuffa arbetspassen med stora flockar av renar på öppna fjällområden.

Beskrivning

Mentalt är rasen är lugn, lojal och arbetsvillig då den är avlad för långa arbetspass i hård och varierande terräng.

De är vuxen fysiskt vid två års ålder men mentalt är det många individer som inte blir vuxna förrän vid fyra års ålder. De är mycket sociala men trivs bäst i sin egen flock/familj. De ska vara öppna och vänliga mott alla men vissa individer kan initialt vara avhållsamma mot främlingar vilket är okej eftersom det stämmer överens med rasens vaktegenskaper.

De vallar med skall, visar lätt glädje med skall och om något intressant händer påkallar den även uppmärksamhet via skall. För att detta beteende inte ska bli odrägligt bör träna tystkommando tidigt med valpen.

Bildkälla

 

Bildkälla

Bildkälla

Bildkälla

Rasen är en medelstor spetshund som ska vara längre än den är hög, markerat muskulös utan att verka tung. Bröstkorgen ska vara nästan hälften så djup som mankhöjden och buklinjen ska vara svagt uppdragen. Ansiktet är långt med strama läppar, ett markerat stop och ögon är ovala, livliga och ska vara i harmoni med pälsen vilket även gäller nostryffeln. Den har kraftig underull och långa täckhår som inte ska verka tung men väl anpassad för ett nordiskt klimat. Trampdynorna är täckta med hår för att klara kylan. Pälsen är vatten- och smutsavvisande vilket gör den väldigt lättskött. De fäller två gånger per år och då byts så gott som hela pälsen. Rasens färger varierar i svart, brun och viltfärgad (svart, brun, grå), ofta med ljusare teckning på mage och i ansiktet. De vanligaste är de svarta med ljusa tantecken. Det finns gula och cremefärgade individer som kommer från den norska sidan av de lapska vallhundarna. Dessa är dock inte godkända enligt SKL.

Lapska vallhundar är väldigt friska hundar. De blir 12-15 år, väger 15-25 kg och hanarna blir 48-54 cm i manke medan tikarna blir 43-49 cm.

De har väldigt tydligt kroppsspråk som att de lägger öronen bakåt för att visa undergivelse, spetsar glatt upp öronen vid träning och är uppmärksamma på sin förare. De tyr sig till den som de arbetar med och det är viktigt att ge dem mycket uppmuntran och att motivera dem. Belöning i form med gos och mys är toppen för dessa hundar så de får sitt stora sociala behov tillfredsställt.

De är lättfödda och lägger lätt på sig hull, något man ska ha i åtanke. Det går att utfodra rasen med BARF-föda även om vissa individer kan ha problem att smälta ben. Tänk alltid på kvaliteten på maten då de behöver mycket näring men inte överdrivna mängder energi, såvida inte de har utfört ett hårt arbetspass givetvis.

Den Lapska Vallhunden är en väldigt heterogen ras, dvs individerna är väldigt olika inom rasen både utseendemässigt och beteendemässigt. Därför är det väldigt viktigt att kolla hur föräldrarna är (framförallt modern, det är hon som uppfostrar valparna den första tiden, visar hon rädsla för andra hundar kommer valparna lära sig detta) även morföräldrar och farföräldrar. Man kan söka p  öräldrar. man rna den första t hundar kommer valparna lära sig detta) även morföräldrar och farföräldrar. man rna den första tå http://kennet.skk.se/hunddata/Hund_sok.aspx för att se individernas Hund mentaltest, ögonlysningar, höftröntgningen, placeringar i tävlingar osv.

Träning

De kräver aktivering och närhet varje dag, ett visst viltintresse finns hos rasen som man måste tänka på. Att lära den inkallning och att inte sticka iväg på spår är därför viktigt om man nu inte ska ha den för jakt.

För att hålla hunden glad så bör man träna mycket lydnad och diverse olika spår- och/eller vallningsarbeten med den. De fattar lätt så man behöver oftast bara upprepa en övning ett par minuter, sedan går man över till något annat. Risken  är annars att blir hunden uttråkad. Omväxling och korta pass är vad som gäller. Då de har lätt att ta till sig föda så bör man tänka på att minska matmängden om det har varit en dag med mycket träning och mycket godis. Annars blir de lätt tjocka.

Bild från Svenska Lapphundsklubben

Som med de flesta av de nordiska vallarna så bör man börja tidigt med att öva in tystkommando.

Hanhundar kan bli påfrestande då det finns löpande tikar i närheten, de kan då upplevas som lätt aggressiva, detta är dock inget starkt särdrag hos rasen. Tikar kan vara rädda/osäkra av sig då det ett tag avlades mycket på avelsbeskrivningen som nämnde att den ska vara mjuk. Det som översättaren missade var att förtydliga att de är förarmjuka men hårda i sitt arbete. Det börjar bli bättre nu då man undviker att avla på individer som är för mjuka/undan flyende. 


Generellt sett bland de flesta hundraser så är tikarna ofta mer hemmabundna än hanhundar vilket gör att om man ska ha dem lösa på en gård kan det underlätta med en tik. Detta är dock inte en egenskap som man ska räkna med hos en Lapsk tik. Det finns individer som är mer hemkära än andra men utomhus är trots allt utomhus med djur, ljud och dofter som väcker intresset hos de flesta Lapska, något man ska ha i åtanke. Ska man ha dem lösa på en gård så bör man ha området inhägnat.

Rasen kan ibland vara väldigt intensiv och det krävs att man arbetar med dem, ger dem kluriga utmaningar och att man aktiverar dem mycket fysiskt. Viktigt är också att lära hundarna slappna av så de inte går på högvarv konstant.

Valpträning

Valpen kan börja träna lite lätt med tidigt. Redan vid 8-9 veckor så bör man framförallt börja med kontaktsövningar och inkallning. Skall/tyst är också viktigt.

Bild från Raiikas igen

Valparna ska inte gå i koppel mer 5 minuter per månad de är gamla. Benen är inte fullt utvecklade på en liten valp och man riskerar skador om man tvingar valpen att gå i ett visst tempo under en längre tid eller rycker och drar i kopplet.

Från dess att valpen är fem veckor bör uppfödaren ha bjudit hem folk och börja gå ut med dem osv. När du själv fått hem din valp så bör ni vänta ett par dagar - en vecka innan andra får komma och se den bedårande valpen. När det känns som att valpen är trygg med er och hemmet så kan andra få komma in. Tvinga då aldrig fram valpen att hälsa utan gäster får sätta sig ner och se om valpen kommer fram till dem. Ofta är lapska väldigt glada i människor och de flesta människomöten går oftast bra! Det är bra att låta andra människor umgås med valpen men i lagom dos. För att framtida träning ska gå bra så underlättar det om DU alltid är den roligaste som finns i valpens värld, inte vännerna som kommer över och bara är stoj och stim.

Innan valpen är fem månader ska den ha varit med om så många upplevelser som möjligt där intrycket är positivt. Helst ännu tidigare, hundar har vanligen en sensitiv period fram tills de är 12 veckor och då bör man låta dem träffa så många djur som möjligt och vara i så många miljöer som möjligt för att de ska vara ok med det i framtiden.

Många lapska har väldigt mycket energi även som valpar. Att ha ett inhägnat område där de kan springa och leka av sig på är att rekommendera. Då kan de själva ta paus när de är trötta och samtidigt kan de bli av med överskottsenergin. Balansen mellan att låta valpen busa av sig och att se när valpen är överaktiv och behöver hjälp för att komma ner i varv är ganska hårfin. Lär känna DIN valp och var uppmärksam på signaler som tyder på att hon/han är överstissig. Det kan vara att valpen börjar skälla hysteriskt mycket, att den bara springer runt runt och aldrig lägger sig, att den börjar bita stressaktigt på saker och ting med mera.

En valpkurs är alltid bra att anmäla sig till, om inte annat så för att träffa andra snälla hundar och människor då det är viktigt att socialträna valpen. Vill man ha en hund som fungerar med andra hundar är detta extra viktigt. De lapska är ju som tidigare nämnts väldigt tydliga i sitt kroppspråk vilket gör att de kan ha svårt att tyda signaler från raser som skiljer sig mycket från dem i utseende.

Rumsrenhet tränas bäst genom att ofta vara ute med valpen och berömma den mycket när den uträttat sina behov på rätt plats. När valpen kissat eller bajsat inomhus så ta direkt ut valpen så den antingen får uträtta slutet av sitt behoven där eller bara så den ges en påminnelse om vart det är man kissar och bajsar! Bäst är att från början observera sin valp mycket, då lär man sig se tecken på när valpen ska göra sina behov. Att komma i efterhand, om man hittar bajs eller en pöl på golvet så torkar man tyst och snällt upp det. Det är det meningslöst att skälla på valpen vid dessa incidenter. Den kommer inte förstå utan bara bli förvirrad och eventuellt skadar du dess förtroende för dig. När man väl varit ute och valpen gjort sina behov (vilket beröms högt och glatt) gå inte in direkt utan fortsätt vara ute och lekett tag. Annars kopplar hunden ihop uträttat behov med hemgång och då kan den lära sig att hålla sig så länge som möjligt för att slippa gå in.

 ”Tvångsvila” kan som sagt vara behövligt att träna med en del Lapska. Risken finns annars att hunden aldrig lär sig slappna av och därigenom blir stressad och svårhanterad. En bra övning är den så kallade ryggsäcken. Sätt dig med valpen mellan dina ben, låt valpen sitta där samtidigt som du håller ena handen över bröstet på valpen. Vänligt men bestämt så hon/han inte kan smita iväg. Den andra handen använder du för att klappa valpen men långa långsamma tag, från mungipan och nedåt. Du kan eventuellt prata lugnade med valpen. Är hon/han väldigt bitig av sig och kan omöjligt lugna sig i denna position så prova lägg valpens huvud i ditt armveck, med nosen i samma riktning som din armbågsspets. Observera att du inte ska klämma åt på något sätt utan bara hålla fast valpen på ett stabilt och TRYGGT sätt så den inte kommer åt att bita, eller varva upp sig på något annat sätt. När valpen är lugn så sitt kvar ett tag till så den verkligen slappnar av helt och se sedan till att det är DU som avbryter passivitetsträningen. 

Vid träning med en valp så tänk på att använda kommandon endast om du är säker på att valpen kommer kunna slutföra. Tjat är inget för denna ras utan mycket variation och konsekvenstänk. Skulle uppgiften inte utföras på rätt sätt så måste man upprepa samma scenario så exempelvis ”hit” verkligen blir att valpen kommer till dig. Annars blir orden meningslösa och valpen lär sig från början att man kan töja på kommandon. Börja med att kalla på valpen när den är påväg mot dig. Visa med stora gester hur glad du blir så den förstår att detta var rätt. Som sagt, använd aldrig ett kommando utan att vara säker på att valpen kommer utföra uppgiften! Först måste den förstå ordet, "när jag springer till matte/husse så låter det 'kom' och sen blir hon/han JÄTTEGLAD!!!" När valpen sen lärt sig koppla ihop "kom" med en matte/husse som blir superglad när man springer till henne/honom så kan man börja kalla på valpen innan den är påväg mot en. Börja lätt, när valpen tar ögonkontakt eller när den sak få mat. Undvik att kalla på valpen i "omöjliga" situationer som när den leker med något spännande eller sniffar på konstiga saker.  

När de blir lite äldre är det givetvis viktigt att se till att de lär sig detta med att inkallning alltid betyder inkallning oavsett vad de har för sig. Var alltid berömmande och få hunden att förknippa det med glädje att komma till dig. Ha inte en belöning som går ut på att springa vidare bort från dig, ex kasta pinne. Hunden ska komma till dig och stanna där. DET ska vara det positiva. Kamplek, godis, gos, bus, vadhelst som just den valpen går igång på. 

Variera belöningsformerna för att hålla hunden intresserad. Kamp och lek fungerar utmärkt som belöning vid sidan av godbitarna, och för många lapska även bättre! När valpen blir äldre kan man börja ställa högre krav och de har sällan problem med detta. De älskar att få tänka själva och försöka räkna ut vad du vill att de ska göra, just därför är klickermetoden väldigt bra för denna ras.

Det gäller att vara mjuk men bestämd vid träning. Vid höjda röster eller aggressivitet reagerar de ofta med att sluta lyssna.

Träna mycket kontakt och inkallning då rasen kan bli lite väl självständig. Träna ögonkontakt med exempelvis klick och sen godis som belöning då hunden självmant tar ögonkontakt med dig. Stå stilla och vänta ut hunden, börja i hemma miljö och avancera sedan uppåt ute på promenader.

Vidare träning

Man bör fortsätta träna inkallning tills detta att det verkligen sitter. De är intelligenta och klarar att utföra de flesta uppgifter. Vill man ha kontroll på hunden och själv bestämma vad den ska göra så ska man träna mycket lydnad. Man ska dock ha klart för sig att de kommer VILJA jobba självständigt också och måste tillåtas att göra så. Det är ingen hund man ska kontrollera i allt och inget. Lita på hunden men var inte naiv. De har ett klart djurintresse varför det är bra att träna valpen tidigt för att den inte ska dra efter vilt i tid och otid (även om det är svårt att undvika). Eftersom det är en ras som ska vara intresserad av att valla så finns ett djurintresse hos den som är meningslöst att försöka eliminera, men har man en hund som är någolunda kontaktsökande och van vid inkallning så kan man underlätta det hela för sig.

När man tränar de lapska så jobbar man i 5-15 minuter åt gången. Varierad träning och varierad belöning, man måste motivera hunden att lära sig, man kan inte tjata för mycket.

En Lapsk kommer alltid att skälla när det ringer på dörren. Det är bra och det är så rasen ska vara. Det är dock skillnad mellan att markera med ett skall och att skälla i tid och otid. Ett sätt att minska detta skallbeteende är ge beröm, uppmärksamma att hunden varnat och bestäm sedan att det ska vara tyst. När den tystnat öppnas sedan dörren. Träna gärna in att hunden ska vara bakom dig när dörren öppnas då inte alla uppskattar att få en skällande hund som dörröppnare.

Skallet finns i rasen så att försöka få bort det totalt kommer bara göra alla inblandade olyckliga. Här måste man vara tålmodig, konsekvent och tydlig med när det är okej och när det stör. Beröm gärna hunden vid första skallet om den har påvisat något, men därefter ska det vara tyst. Kom ihåg att hunden gör ju något bra i dennes värld som varnar för faror eller vad det nu må vara.

Användningsområden

Den Lapska Vallhunden är ursprungligen och än idag en hund som används inom renskötsel. De är uthålliga och jobbar lätt över stora ytor med många djur som de föser fram över vidderna. De samarbetar sinsemellan för att hålla koll på renflocken som kan bestå av hundratals djur. Vid framdrivning använder de sig av skall, så ska man valla andra djur måste man se till att de inte stressas för mycket av skallet.

Bildkälla

I Finland anordnas varje år ett event med renvallarprovning och tävling i renvallning. Katja Jerihau Hansen deltog där 2005 och berättar hur det gick till:

Det var tre fållor, varav en inte kunde användas på grund av tre meter snö, och portar mellan fållorna. Tre flockar med 5 renar i varje flock, alltså tillsammans 15 djur. Det var ganska stora fållor och samma flock renar skulle vallas in i nästa fålla.

Först fick hunden som gick lös träffa en ren som stod bunden vid ett träd. Man tittade på hundens reaktioner och lydnad.

Så gick hund och förare in i fållan och på signal från domaren släpptes hunden och skulle där driva runt 5 renar 3-4 varv. Sedan in genom porten till nästa fålla och på förarens kommando stanna vid porten och komma tillbaks till föraren när renarna gått genom porten. Efter detta hade domarna skaffat sig en uppfattning om hundens egenskaper.

Sedan gick förare och hund in i nästa fålla som var mindre. På signal från domaren släpptes hunden och skulle där driva runt 5 renar 3-4 varv. Sedan in genom porten till nästa fålla och på förarens kommando stanna vid porten och komma tillbaks till föraren när renarna gått genom porten.

Idag används de ofta inom tävlingar så som spår, viltspår, lydnad och agility. De får ofta jobba inom bevakning och som räddningshundar.

Ska man ha en Lapsk så ska man vara medveten om dess stora behov på stimulering. Räddningsarbeten, vallning, agility och lydnad är bra aktiviteter för dem då de får tänka själva och uppgifterna blir utmaningar. Löpning är bra aktivitet för att få den trött fysiskt, tänk då på att inte springa på asfalt framförallt för att skona deras leder.

Ännu en bild från Raiikas, Anna tar väldigt fina bilder!

Aveln

Många uppfödare är måna om att hålla rasen som den friska brukshund som den är. Det föds ca 50 valpar per år i Sverige vilket är lite av en nedgång från tidigare då det låg uppe runt 70. Vanligtvis får de runt fem valpar per kull.

I Sverige finns det bara en uppfödare som lever på sin kennel och de avlar även Finsk lapphund eftersom de Lapska är så få.

Man uppmuntrar till MH-tester av avelsdjuren och de bör även vara röntgade för höftledsdysplasi. Inför varje parning är det viktigt att göra en ögonlysning av djuren. Rasen infattas inte i något hälsoprogram utan grundregeln att bara använda friska, sunda individer som inte har några genetiska belastningar inom aveln är vad som gäller.

Lapsk vallhund har en sk öppen stambok sedan 1987 vilket innebär att man kan mönstra in hundar till rasen om de uppfyller kraven. De ska i så fall vara renvallare eller ha föräldrar som är det. 3 domare bedömer hunden innan SKK godkänner den i rasen.

Den är fortfarande en av världens fåtaligaste raser. I Sverige fanns ingen aktiv medlemsorganisation förrän på 90-talet och det är få länder som har en sådan vilket antagligen är anledningen till dess fåtalighet.

Hund, vallhund, Lapsk vallhund!

Vi har funderat mycket kring detta med vilken hundras vi vill ha. När man kommer till hundar finns ju inga lantraser direkt men vi har då istället valt att titta efter raser som är friska och som inte kräver på mycket pjosk-pyssel som att kamma hår och eller klä upp i ballerinaklänningar.

Tipsen jag fick på skolan från min lärare i Hundkunskap var att titta inom gruppen av de nordiska vallarna som inkluderar Svensk och Finsk lapphund, Västgötaspetsen, Isländska fårhundar och Lapska vallhundar. De första två har lite väl mycket päls vilket får mig att tänka på allt halm, hö, lera, koskit och så vidare som fastnar i pälsen. Med andra ord försvann de snabbt liksom Västgötaspetsen. Allvarligt, hunden måste vara mer än en tvärhand hög. De Isländska är väldigt fina om än något små och de Lapska är bara helt fantastiskt fina, härliga, friska och alldeles, alldeles underbara!

Därför gjorde jag ett arbete om dessa fina små hundar och här publicerar jag den presentationen jag gjort. I nästa inlägg publicerar jag det som jag skrev i själva arbetet om man vill fördjupa sig ytterligare!

Bilderna är tagna av Anna från Raiikas Kennel, Larry på Gáchis Kennel och från Svenska Lapphundsklubben, samt ett arbete som Ilari Karlsson publicerat om de Lapska, fotografen på de två senare är tyvärr inte utskrivna på sidorna.

Hösten som varit

Även om det är svårt att tro när dimman ligger tjock, iphonen säger runt +7 grader varje morgon och det är frostfritt när man går till sängs så är det faktiskt första advent nästa helg! Gillar ordet advent, väntan. Förutom allt som byggts in i ordet under alla de år jag levat (julklappar, födelsedag, lucia, glitter och äntligen lite färg!) så är själva ordet i säg väldigt melodiöst klingande. Och så ser ordet snyggt ut! Skrivet dvs. I min värld i alla fall. Hur som, jag gillar advent och denna tid innebär att jag snart har gått klart min första termin på skolan.

Det har varit väldigt roligt på många sätt och framför allt så har jag ju fått lyxen att pyssla med djuren så mycket! Jag har kommit fram till att jag verkligen gillar kor. De är så snälla, fina och roliga. Sjukt nyfikna och sjukt lättpåverkade av grupptryck! Väldigt skoj att se och skratta åt. Sen var jag med om två kalvningar förra veckan, och dagen innan jag var i ladugården så föddes ett par tvillingkvigor!

Tvillingkvigorna! Tur, om kalvarna skulle vara av olika kön så skulle det antagligen medföra att kvigan blev steril, något blir fel med hormonhalterna har jag för mig när de legat i samma livmoder. 

Alldeles nyfödd

Slicka ren, slicka torr, lära sig känna igen varann

Både kor och kalvar är ju så fina. Båda vill dessutom gärna slicka och suga på fingrar, fickor, armbågar eller vad de nu kommer åt. Självklart är kalvarna lite mer ivriga med detta beteende men korna är inte långt ifrån. När man går bort från dem står de och tittar förvirrat efter en, undrandes vad som hände.

Hej?

Halluuu vart ska du?

När kalvarna skilts från sina mammor efter ca 4 dagar så får de först bo i ensamboxar för att de ska lära sig dricka mjölk ur plastspenen och så de får lite tid att titta på de andra kalvarna innan de släpps ihop. Vissa av våra kor är av rasen "Jersey" och de kan vara ganska små. Denna lilla finaste krabat var vi tvungna att bygga lite extragaller åt så hon inte skulle klättra ur boxen! 

Så utöver korna har jag varit lite med kaninerna och våra söta dvärggetter också. Dock så har jag inte lagt så jättemycket energi på dem eftersom vi ändå inte tänkt ha varesig de ena eller de andra. Hönsen har jag spenderat lite mer tid med, även om de mest går runt och pickar och gal. Galandet är tupparnas sätt att markera revir, en annan viktig anekdot med höns är att vissa av dem gärna flyr men att de oftast håller sig i krokarna (tillbringade ca 1 timme om inte mer på att försöka få in en av djungeltupparna som rymt tidigare på terminen).

Bill och Bull. Eller var det tvärt om?

Kaninras... nånting. Har inte lagt så mycket energi
på dem även om de ju är väldigt söta!

Ölandstuppar
och en liten förvirrad Orpingtonhöna i bakgrunden!

Grisarna och hästarna är ju givetvis också underhållande. Hästarna väldigt fina och personliga, grisarna väldigt roliga. I alla fall kultingarna, suggorna är lite för stora tycker jag... Daniel är mycket förtjust i grisarna och visst har de sin charm, även om jag hellre håller mig till korna!

Utöver detta så har vi varit iväg på våra små studiebesök, dels har vi tagit ridlektioner hos Anna på Stall Västergården i western-ridning och även provat på att tömköra häst på volt. Mycket svårare än det ser ut kan jag säga. Anna är en fantastisk hästmänniska så vi ska lära oss så mycket vi kan från henne!

Vi har även varit och besökt Lennart och Veronika på Nöbblegård där de bland annat gör sin egen kallpressade rapsolja. Ekologisk såklart! Väldigt trevliga människor som vi hoppas på att kunna besöka igen.

Vårt senaste besök var hos Anna och Fredrik i Skåne. De har de fantastiskt fina Lapska Vallhundarna som jag snöat in på sen jag började i hundkursen på skolan. Jag har läst och läst och pratat med flera olika uppfödare av denna ras. De vill ha sysselsättning och aktivering vilket självklart har sina för- och nackdelar men ju mer jag läst och pratat med dessa människor, desto mer har jag känt att en sådan vill jag att vi skaffar! Det är ju dock väldigt lätt att läsa in vad man vill i beskrivningar, så när man väl bestämt sig att man är positiv till något så är det svårt att få det ur huvudet. Därför ville jag att vi skulle träffa några Lapska Vallhundar och även någon annan ras innan vi bestämde oss. Så vi var ute hos Anna och Fredrik som sagt som har tre stycken av dessa fantastiskt fina hundar och både jag och Daniel blev helsålda. Det känns så roligt att hundarna var exakt allt som jag hade förväntat mig och hoppats på! Lyckligtvis så bedriver paret även en kennel, Raiikas Kennel, så förhoppningsvis kan vi skaffa valp via dem! Jag tog tyvärr inga bilder på sötnosarna men titta gärna på deras hemsida, Anna har tagit många fina bilder!

Så, det var nog det som jag borde få med i detta inlägg. Nu när vi kommit ifatt så hoppas jag på att vi ska vara lite duktigare med att uppdatera så snart vi gjort något nytt!

Just, vi fick ett gäng päron från ett par vänner, så nu har jag även provat lägga in päron för vinterbehovet! Vi har även införskaffat en glassmaskin, så vi inte behöver vara utan detta högst nödvändiga livsmedel!

Inlagda päron, de första i sockerlag och kanel, de gulaktiga är julpäron,
 inlagda i sockerlag med saffran, kanel och kryddnejlika. 

Glassmaskinen

Får för självhushållning

Jag måste få igång minna pysselkvällar snart igen så jag får tid att skriva något här i bloggen! Det är inte så att vi inte har något att skriva om, det är bara så att vi än så länge är uppbokade fram tills tredje advent ungefär, eller nej just, då åker jag troligtvis upp till Stockholm så den veckan är också bokad. Och jul givetvis. Och antagligen nyår. Så nångång i början på nästa år då... Jisses. Det ÄR roligt att ha saker att göra men det finns ju så mycket annat man vill hinna med också!

Jaja, vi får se om jag lyckas styra upp någon vardagskvällsgrej så vi får någon regelbundenhet i det hela.

Annars så jobbar jag nu lite grann med att skriva i ordning den Wiki som vi tänkt ha för Daje gård! Det är fantastiskt roligt! Alla ni som känner mig kan ju tänka er, jag får kategorisera, dokumentera, göra listor och punkter... Ja jag är nörd, och det är underbart! Jag försvinner fullt från omvärden när jag sitter och sorterar vad och vart! Ibland gör jag det i smyg när Daniel sover. Det kommer antagligen blomma ut till en fullskalig fantastisk sjukdom inom en snar framtid!

Länkar när den börjar bli något, så länge kom jag på att jag ju borde publicera de arbeten jag gjort i skolan här också så ni får ta del av allt viktigt och bra jag skriver (...)!

Så här kommer då ett av mina skolarbeten: Eller just, en förklaring innan, M3-status på djuren betyder att de är helt fria från en sjukdom som heter Maedi Visna. Det är en dödlig sjukdom som lätt smittar mellan djuren. Den bryter ned fåren under en period av ett par veckor till ett par månader. Symptomen kommer smygande som förhöjd lammdödlighet, andnöd, avmagring, kroniska juverinflammationer, ojämn tillväxt med mera. Djuren kan inte bygga upp något immunförsvar mot sjukdomen och det finns inget botemedel. Med andra ord vill man INTE få in den bland sina får.

Så, arbetet:

Vilken ras lämpar sig bäst för självhushållning?

Vilken ras klarar sig bra på lättodlat foder, har lätta lamningar, är lätta att handskas med och har lite besvär med klövsjukdomar eller dylikt. Helst en lantras då dessa är mer anpassade för det svenska klimatet samt att de är djur som behöver bevaras. Det har heller inte varit en överdriven avelsindustri runt dessa djur för vare sig högproduktion av kött eller ull. Eftersom de inte behöver vara högproducerande vill jag tro att de mår bättre, lever längre och inte är lika mottagliga för sjukdomar som vissa av de högproducerande raserna. Jag valde att fördjupa mig i fyra av raserna, Finullsfåren, Gotlandsfåren, Gutefåren och Allmogefåren.

Finullsfår:

Positivt; lätta lamningar, lättskötta, ger både mjölk, ull, skinn och kött. Finns många får av denna ras så det förekommer ingen eller mycket lite inavel. Ullen är lättarbetad vid hantverk.

Negativt; många lamm och gör att tackorna antagligen behöver ett mer näringsrikt foder än övriga lantraser. Hög tillväxt på klövhornet, bör verkas oftare än två gånger per år. Något dyra i inköp.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur utan moms: Tacklamm 1200, avelsbaggar 2500

http://www.finullsforeningen.se

Gotlandsfår (pälsfår):

Positivt; Ursvensk, eftertraktade skinn, goda modersegenskaper, bra slaktlamm, Klarar sig bra på lågproducerande marker. Lammen är klara för slakt samtidigt som pälsen är optimal ur skinnsynpunkt.

Negativt, Verkar inte ge så mycket mjölk, dyra i inköp, bredklövsanlag. Drabbas oftare av hypokalcemi än vita får.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur antagligen ink moms;  Tacklamm 1800, Bagglamm 2500, äldre tacka 2400.

http://www.silverlock.se

Gutefår:

Positivt; ursvensk, ullen används till vadmal, lätta lamningar. Tål hårt väder och är bra på att söka bete.

Negativt; kan drabbas av månghornhet, horntrånghet och har bredklövsanlag. De har horn vilket är fint men läskigt. Föder i genomsnitt 1 lamm per lamning vilket är något lågt.

Kostnad, djur utan M3-status men genbanksdjur utan moms; Tacklamm ca 800 kr, bagglamm 800-1000

http://www.gutefar.se

Svenska Allmogefår (skogsfår, roslagsfår, m.fl):

Positivt; Gammal svensk ras. Passar i små flockar, ger bra ull och kött (vissa anser att denna ras ger mer välsmakande kött än andra raser, men det verkar vara en ganska vanlig åsikt hos de flesta av lantras-föreningarnas sidor oavsett ras). Blir lätt tama och är ”kloka”. Roslagsfåren är mindre än tex värmlandsfåren och behöver därför mindre kraftfoder.

Negativt; Det är inte ovanligt att baggarna har horn. Baggarna får lätt njursten av kraftfoder.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur utan moms; Tacklamm ca 1400, Bagglamm 1100. Vuxen tacka 1600, vuxen bagge 1100.

http://www.allmogefar.se/

Slutsats

Min slutsats är att det viktigaste är att djuren kommer från en god uppfödare, med MV3-status och som har välmående djur. Därefter är lantraserna relativt lika vad det gäller deras beteenden, produktionsförmåga samt deras foderkrav. Vad gäller tamhet eller det sociala så är den viktigaste faktorn att umgås mycket med djuren och handskas tålmodigt och vänligt med dem.

De raser som snabbt försvann från mitt intresse var gutefåren och gotlandsfåren då de har en del ärftliga sjukdomar/defekter som inte är allt för ovanliga.

Därefter lutade jag länge mot allmogefåren, då roslagsfåren för att vara mer specifik med tanke på deras låga näringsbehov och, vad det verkar som, deras trevliga lynne. Finullsfåren är något dyra i inköp plus att de får lite för många lamm. Jag tycker ändå att finullfåren verkar som det bästa alternativet då framförallt deras ull och skinn är väldigt eftertraktade samt att de även ger mjölk utöver kött.

Uppdatering 6 mars 2012
Tror jag har ändrat mig nu. Finullsfåren får uppenbarligen ganska lätt mastit, juverinflammation, eftersom de många lammen bråkar om spenarna vilket gör att de lättare få sår och därigenom inflammationer. När en tacka väl fått mastit så blir hon, till skillnad från korna, aldrig frisk från det utan har förstört juver för all framtid. Detta verkar sådär så jag lutar mer mot allmogefåren nu igen. =)

Källor:

Jordbruksverket, de olika ras-sidorna, lammproducenterna.se, sva.se, alternativ.nu, faravelsforbundet.se

Bilder från gardhammar.se, lokus.se, gutefar.se, allmogefar.se

Skolan

Jodå nu har skolan varit igång i drygt en månad och jag lär och jag lär!

Bara detta att sitta i skolbänken med 16-19 åringar är en stor aha-upplevelse. De är snälla och vänliga elever men i vissa klassrum, jäklar vad det kan låta. Var det så när man själv gick i gymnasiet? Inte undra på att man var trött konstant.

Hur som så är även lärarna väldigt öppenhjärtliga och har i de flesta fall stor förstående för vad vi har tänkt göra. De flesta av dem greppar tanken helt och kallar till sig mig när det är något på gång i ladugården som jag borde ta del av eller om något av djuren är sjuka och behöver behandling vilket jag borde se och lära mig. Det känns otroligt uppmuntrande att ha dessa lärare omkring sig och givetvis även många av de eleverna som också är införstådda i våra planer. Eleverna är också goda informatörer och många av dem har sysslat med djur merparten av sina liv vilket är lite imponerande!

Jag ska skriva ner mer info snart men jag tänkte ta lite foton först så ni får se de fina djuren vi har på Ingelstorpgymnasiet och därigenom också få en lite mer läsvänlig layout!

Energi att bruka på en gård

Det här med energi är nog en av de svåraste frågorna vi har, i alla fall om man frågar mig (Daniel). Med andra ord, alla goda råd mottages otroligt tacksamt!

För att vara så självförsörjande som möjligt (som är målet) så bör vi producera vår egen energi. Att ha ett eget kärnkraftverk känns inte helt relevant, så våra alternativ är förnybar energi:
* vattenkraftverk
* solceller
* vindkraft
* solfångare

Beräkningarna vi gör handlar om ca 30 000 kWh per år. Detta är troligen högt räknat, men hellre åt det hållet (när nästa vargavinter kommer).

Vattenkraftverk

Chansen att vi lyckas komma åt en gård runt Kalmar med tillräckligt med vattenflöde (som vi får nyttja) för att kunna producera någon mängd energi ifrån är otroligt nära noll, så detta ses inte riktigt som ett alternativ.

Visst, om vi får en bäck så kanske det blir ett litet som bidrar med lite energi, men i planeringen så ses detta mer som en kul grej än något verkligt.

Solceller

Sist jag läste om detta så använder man mer energi för att tillverka solcellerna än de vanligtvis producerar inom sin livslängd. Med andra ord så är det en otrolig minusaffär att nyttja detta.

Det är möjligt att det har förändrats, men att köpa solceller som lyckas producera 30 000 kWh per år skulle kosta miljoner.

Sen tillkommer problemet vi har i Sverige med snö. När snö täcker över dessa stackars solceller, ja, då blir det inte mycket energi. Som kanske inte behöver påpekas så kommer det troligen vara under just denna period som man behöver energin som mest.

Vindkraft

Det mest realistiska alternativet som vi tittat på. Ett vindkraftverk som fixar 30 000 kWh per år kostar runt 0,5m + moms.

De beräkningarna är gjorda på att vi hamnar på en gård som har bra med vindflöde, något som inte heller kan garanteras.

Solfångare

Solfångare är väl egentligen inte något alternativ för att producera energi som så, men det känns som ett väldigt bra komplement för att värma upp vattnet.

Vi har hört om människor som endast använder det som uppvärmning under 8 månader per år, vilket låter otroligt lovande.

On the grid

Är det så att bästa alternativet för oss ändå är att vara kvar på elnätet och köpa grön energi?

i dagsläget kostar grön energi runt 1,10 kr per kWh. Denna energi skulle med andra ord kosta oss ca 33 000 kr per år.

Vindkraftverket kostar 0,5m + moms, vilket är 625 000 kr. Med andra ord skulle det ta nästan 19 år innan det har betalat sig.

Hur många år klarar sig ett vindkraftverk? Och behåller sin verkningsgrad? Behövs det reparationer? Om man behöver tillstånd, vad kostar ett sånt?

Och att ha vårt eget vindkraftverk bidrar inte till att öka efterfrågan på grön el, något som också borde vägas in.


Är mina beräkningar helt knasiga, eller är alternativet att vara egen energiproducent ett ganska dåligt alternativ?

/ d

Antagen!

Så efter mycket väntan på att alla personer skulle finnas på plats vid samma tillfälle så var jag igår på Ingelstorpgymnasiet och satt tillsammans med Madelene från Kunskapsnavet (Komvux här i Kalmar), Ingeltorps studievägledare Mona samt Helena som är en av lärarna i lant- och smådjursutbildningarna.

Jag var lite orolig över att de inte riktigt skulle förstå vår tanke, eller avfärda den som totalt meningslös för dem att engagera sig i. Denna oro var emellertid helt onödig! De förstod snabbt vad vi är inne på att göra och även om de inriktar sig på storproduktion av de flesta slag så var det inga problem att knåpa ihop kurser så jag kom upp i 100% meningsfulla studier!

Jag kommer inte gå i någon specifik klass utan hoppa in på lektioner med fyra eller fem olika klasser. Något gav mig intrycket att jag kommer få vara ganska alert själv för att få någon ordning på mitt schema men det är ju lite av min expertis att organisera och strukturera! Både Mona och Helena verkade väldigt trevliga och hjälpsamma så jag har beslutat att Helena får bli min handledare. Ska bara komma ihåg att informera henne om det också på måndag!

Mitt schema under hösten kommer bli följande:

Måndagar fm etologi, em stall- och hästskötsel

Tisdagar fm hundkurs, em praktisk djurkunskap/ladugården

Onsdagar fm fårkurs, em ekologi

Torsdagar fm praktisk djurkunskap/ladugården, em Basmaskinkörning (traktor!)

Fredagar fm stall- och hästskötsel, em teoretisk djurkunskap

Finfint! I vår kommer jag gå kurser kring grovfoder, lantdjursskötsel, ekologisk odling, utrotningshotade arter samt ytterligare lite stall- och hästskötsel!

Jag fick med mig lite böcker hem som jag ska börja bläddra i också. Helgens göra kommer bli att införskaffa arbetskläder! Måste ha en del ombyten på plats i skolan då man inte får ha samma kläder på sig i stallet som hos smådjuren då det finns risk att bära med sig smittor mellan husen. Något säger mig också att jag nog gärna kommer byta om innan jag åker hem från ladugården!

Hästkörning!

Vi har funderat en del kring häst vs traktor när det gäller att bruka marken.

Hästen kostar oss förvisso pengar i form av veterinärkostnader/försäkring och skoandet som man ska göra var 6te vecka. Men maten till hästen kommer vi ju själva odla så där blir ingen kontinuerlig kostnad. Däremot äter hästar mycket så vi kommer behöva ha ett antal hektar vall och havre enbart till dem.

Traktorn däremot kommer vi behöva disel och mellan varven olja till. Antagligen ett antal verkstadsbesök också då vi båda är tappade bakom gärsgården vad det gäller sådant. Det gäller förvisso även hästskötsel och diverse andra saker vi nu ska sysselsätta oss med men till skillnad från de så är ingen av oss intresserade av att lära oss mecka med traktorer.

Bernt och Märta

Antagligen kommer vi ta den beryktade gyllene medelvägen och i första hand köra med hästar, men ha en traktor som back-up. På samma sätt som Bernt Andersson, känd av oss som Häst-Bernt, kör sitt jordbruk.

Tanken är att han ska bli vår lärare när det kommer till att köra häst i jordbruk så i måndags var vi hos honom på hans gård utanför Mölnbo för att testa på en första lektion!

Bernt kör med häst så mycket som möjligt när han brukar jorden. Han har två nordsvenskar men när det brådskar, eller om hästarna inte är riktigt krya så använder han istället sin traktor. Han är väldigt mån om att ta hand om gamla hästverktyg och har samlat på sig en anseenlig mängd manicker. Otroligt imponerande hur väl dessa gamla saker håller! De behöver smörjas lite emellanåt och självklart blir det något som då och då måste lagas, men med tanke på hur fragila dagens maskiner är så känns det ganska rättfärdigat att saker med 40-50 år på nacken inte alltid fungerar perfekt!

Bland alla dessa jordbruksverktyg så har Bernt bland annat en gammal tunna med en slang som är fastsatt på en vagn. Denna fylldes med ogräs- och insektsgift, sen kopplade man till den efter hästen, satte sig själv ovanpå tunnan och begav sig iväg för att spreja fälten och vägarna. Undrar vad hälsovårdsverket skulle säga om det idag. Som alla vet så är ogräs bland det mest envisa som finns så nu, ca 50 år efter att tunnan användes så står den nu på sin vagn och håller på att gömmas av sly och ogräs som sakta men säkert klär in den i grönska. Ödets ironi antar jag!

Vi var också uppe och kikade i hans lada där han förvarar sitt vinterfoder. 22-25 ton hö finns därinne vilket känns som en extrem mängd för oss men det går uppenbarligen åt. Bernt själv odlar ca 6 ha vall, han gödslar inte så han räknar att han får ut ca 17-18 ton därifrån. Resten får han köpa eller byta till sig av sina grannar. Utöver höet så tillkommer även havre som han odlar på ca 3 ha till djuren.

Hans besättning består av de två nordsvenskarna, två kor och just nu en tjurkalv av rasen fjällnära, 29 får vilkens ras jag nu inte minns tyvärr samt ett antal höns. I höst så kommer tjurkalven och 19 av fåren att gå till slakt.

Den äldsta av kossorna, hon är 17 år gammal (har jag för mig) och ger fortfarande mjölk!

Lilltjuren

Daniel och den äldsta kossans dotter, hon är ca 14 år

På försommaren hugger Bernt lövknippen och hänger dem på tork. Dem ger han sedan djuren nångång i veckan under vintern. Uppenbarligen fungerar även dessa torkade lövvippor lite som ett mirakelmedel för djuren. Om någon av dem blir hängiga och vägrar att äta så slänger han in en vippa. Det funkar uppenbarligen jättebra, djuren är straxt uppe på benen igen!

Även färska löv är åtråvärda, med lite samarbete så når man det mesta!

För grisar finns det ett liknande knep, men de kickar inte igång på torra löv. De vill ha ko- eller hästskit! Då är de uppe och bökar igen på nolltid! Märkliga djur...

Så, till sjäva hästkörningen!

Jag och Myran påväg mot stallet för att få på henne seldonen

Bernt förklarade de olika delarna i selet för oss samtidigt som han satte på dem på hästen "Myran". Sedan fick vi förklarat några grundregler för oss, låt aldrig hästen gå runt så att den möter dig, då kan du inte styra. Gå alltid på vänster sida om hästen, allting ska göras på hästens vänstra sida från att sätta på grimman till att leda den. Säkerligen för att alla ska göra lika så det är lättare att ta över en häst som haft flera olika ägare.

Sen gick vi till skogs och fick öva på att "köra" hästen medan vi gick bakom. Alltid gå 3 meter bakom hästen. Då når inte eventuella sparkar dig och du ramlar inte in i hästen ifall du själv skulle snubbla. Grundregler. I skogen gick det snabbare än på grusvägen! Dels ville hon väl kolla lite vad vi gick för samtidigt som hon fick lite arbetarglöd i sig. Det gällde att hålla igen för att inte behöva springa efter henne! Upp och ned för den lilla kullen. Mellan träd och buskar. Vi gick nog allt märkliga vägar enligt Myran!

När vi båda känt på att tömköra henne gåendes så kopplade Bernt fast vagnen så begav vi oss ut på småvägarna sittandes till vagn istället. Det kändes väldigt bra och Daniel föll nöjd in i rollen som kusk medan jag låg och tuggade på ett grässtrå i vagnen i äkta bondimitations-stil!

Tillbaka på gården så försökte vi hjälpa till att ta av selen men jäklar vad den väger! En hel del träningsvärk kommer det bli den första tiden på gården...

Så första lektionen avklarad, övriga har vi tänkt ta i vår då det är närmare till att vi själva skaffar häst. Så vi har allt så färskt som möjligt i huvudet är tanken. I början på september kommer vi börja i en ridskola med westernridning på Öland, kunskapsjakten är i full gång!

Plantering

Den sista månaden har allt avstannat lite i vår jakt på kunskaper och erfarenheter. Det har blivit sommar och även UTAN gård får man då fullt upp. Hur ska det gå sen? Jag vet att det handlar om prioriteringar, och det kan bli nog så svårt att prioritera rätt enbart med gårdsbestyren. Om man sen räknar in det allmänna sociala liv som vi förhoppningsvis fortfarande har... Tja det löser sig. Som sagt, alla är välkomna till gården och ni får mer än gärna hjälpa till! ;)

Men många är frågorna vi kommer ställas inför. Är det viktigare att slå höet än att skörda vad-man-nu-skördar-i-juni? Är det viktigare att plocka äpplena än svampen? Ska konserveringen av tomaterna gå före att plocka äggen? Vem tar hand om det sjuka djuret och vem får skörda fram in på natten? Och så vidare, ni fattar!

Visst, självklart vi kommer lära oss allt eftersom och efter ett par år av anteckningar och statistik kommer vi vara GRYMMA. Lika självklart som att vi kommer göra fel med hundra saker från början, men det är ju därför Daniel ska fortsätta jobba ett par år innan vi blir helt självförsörjande! Se, vi har tänkt på allt!

Hur som så har vi inte enbart legat på latsidan vad det gäller allt och inget! För någon månad sedan var jag ute på Norra Stene för att hjälpa till med färdigställandet av trädgårdslandet samt lite sådd och plantering.

För att det inte ska ta alltför lång tid innan man kan börja skörda har Carina drivit upp en del plantor i huset, på vanliga trähyllor av varianten förrådshyllor där hon tillfört extra ljus med hjälp av lysrör som inte bränner plantorna.

Carina odlar i växtföljd. Kort förklarat så planterar man olika ettåriga växter i olika rutor enligt ett schema. Nästa år byter man plats för alla plantor med ett steg åt sidan så att en annan gröda odlas i rutan. Anledningen är att olika växter tar och ger olika typer av näring till jorden. Då slipper man gödsla så mycket, man får massa bra insekter och daggmaskar i jorden så den mår bra och dessutom slipper man olika sjukdomar som kan ligga kvar i jorden till året efter. Vanligtvis angriper sjukdomarna bara en typ av planta och då får man bukt med det.

Potatis och tomater till exempel, tillhör samma släkte så därför planterar man dem långt ifrån varandra så att det dröjer ett par år innan tomaterna får stå i samma ruta. Bladmögel har jag för mig det är som är vanligt hos båda arterna.

En markör för raderna

De rara små potäterna,
de får man sätta för hand

Vi mätte och rutade in med hjälp av snören så allt skulle bli rakt och lättskött. De har även en väldigt fiffig såmaskin som absolut kan vara värd att införskaffa om det är många och långa rader man ska så. Den  fungerar så att det finns olika iläggsskivor för olika fröer. Välj rätt skiva och sedan är det bara att gå. Inget krypande på knäna, paja ryggen eller räkna fröer!

Finns hos Lindbloms frö som även har ett stort och bra utbud av ekologiska fröer! 

Jag sår!

I början på augusti ska vi över till Häst-Bernt som är granne till Staffan och Carina. Där ska vi ta första lektionen i att lära oss köra med häst! Ska bli mycket intressant! Har vi tid tänkte jag även titta in hos på Norra stene och se efter hur grönsakslandet mår. 

Tjao!