Besök och en tur till Kanaberg

Vi är ju väldigt lyckligt lottade som har många vänner och familjemedlemmar som gärna kommer hit på besök. Djuren är också väldigt nöjda med besök, då blir de extra ompysslade (för det mesta) av alla som vill klappa och mata dem! Barnen brukar gilla fåren och katterna. Kissarna är väldigt kelvänliga och fåren äter så fint och försiktigt ur barnens händer.

Valpen, eller unghunden får man väl kalla henne nu när hon är sju månader gammal, är lite mer burdus i sin glädje. Framförallt tycker hon ju att barn är fantastiska! Något som hade varit härligt om hon inte valde att visa det genom att hoppa, skälla och kissa ;) Hon börjar i alla fall bättra sig och kan behärska sig liiiite när man säger till på skarpen. Kommer småbarn så väljer vi fortfarande att ha henne kopplad de första 10-20 minuterna så hon kan lugna ner sig lite och inte skapa några traumatiska barndomsminnen... Jag tycker även att hon lugnat sig med bitandet vilket är väldigt skönt. Däremot har hon börjat gräva på/framför folks fötter när de kommer in. Inte på våra men andras. Väldigt märklig liten dam vi har! Hon är också väldigt förtjust i att rengöra öron. Inte sina egna men katternas och våra. Finns nog inga katter i världen med lika rena öron som här på gården, minst ett par-tre gånger per dag och katt så ska hon gnaga lite på dem och slicka dem rena.

Något som hon är mindre bra på är att hålla sina tassar rena. Hon gillar INTE när man tar tag i dem och ska torka dem med handduken heller. Kloklippningen kan ni ju gissa på hur angenäm den är. Ska försöka införa hantering av tassar och klor dagligen nu ett tag och se om hon bättrar på sig. Att skita ner tassarna är hon ju däremot väldigt duktig på, många hål som uppenbarligen behöver grävas i trädgårdslandet och rabatterna...

Astá kan också lånas ut som jordfräs om någon behöver!

I helgen som var så hade vi påhälsning av min fina syster Rebecca, hennes mor Lollo och hennes bröder Viktor och Adam. I denna förträffliga skara så ingick även Beccas två illrar och Lollos sheltie Bosse. Fullt hus med andra ord! Vi var väldigt nyfikna på hur Astá skulle reagera på att ha en annan hund boende i huset, hon är fortfarande något avvaktande mot andra hundar till en början och det är lite katt och råtta lek innan dess att hon tar sig mod till sig att faktiskt börja leka på riktigt.

Sin vana trogen skulle Astá tvätta även Bosses öron

Denna gång var det dock hon som fick vara den modiga! Bosse är väldigt modig för att vara en sheltie, om jag får uttrycka det så, men här var det Astá som fick jaga innan dess att han accepterade henne som lekkamrat. Bosse är två år och ganska exakt lika stor som Astá både i höjd och tyngd och de lekte  verkligen jättebra ihop. Ibland kunde dock Bosse tröttna på den energiska valpen som aldrig ville ge sig. ;)

Sitta o posera. Skittråkigt! 

Tyvärr så har det regnat hela helgen så det blev inte så många härliga höstpromenader men vi åkte en sväng förbi Kanaberg som ligger ca tre kilometer härifrån. Det är ett stort klippblocksberg som inlandsisen lämnat efter sig. Eftersom berget består av klippblock och stenbumlingar så har det bildats många grottor och "salar" under klipporna. Många är de skrönor om vem och vad som har bott i bergen. Bland annat sägs det att Dacke och hans kompanjoner gömde sig där ett tag och många tjuvar har tagit sin tillflykt dit för att gömma sig undan fogden.

Gäller att hålla koll på både fötter och tassar när man går på berget!

Inte Kana men syster =)

Namnet Kanaberg kommer från en bonddotter som bodde här i gården bredvid som hade namnet Kana. Hon blev bergtagen av trollen när hon var ute och vallade korna. Man sökte överallt efter henne utan resultat men så såg en man henne stå uppe på berget en natt. Hon sade till honom att gå och prata med prästen eftersom hon vid midnatt dagen därpå skulle bli vigd med bergakungen. De skulle då rida från berget längst ridstigen till platsen för bröllopet. Kana sade åt mannen att säga till prästen att han skulle stå vid vattenfallet och när de red förbi så skulle hon släppa tyglarna på sin häst. Trollen lägger ju alltid en förtrollning över dem alla när de beger sig iväg från berget så att ingen skulle se att det var troll och Kana som var ute och red i natten. När prästen då såg att en av dem släppte tyglarna så skulle han veta att det var hon. Prästen var där vid midnatt, såg att en av ryttarna släppte tyglarna och svepte då sin prästkappa över Kana. Trollen kunde inte göra något annat än att fly från platsen. På så sätt räddades Kana och berget blev uppkallat efter henne.