onsdag 30 november 2011

Lapsk vallhund

Eller Lapinporokoira som är dess finska namn. Här kommer då det utlovade arbetet!

Bild från Raiikas Kennel

Ursprung

Kommer ursprungligen från Finland vilket är det land där det fortfarande finns flest individer av rasen. De har samma härstamning som de finska och svenska lapphundarna, dvs de finska samernas renvallarhundar,  som kallades lappländska vallhundar. Det namnet nämndes för första gången 1890 i skriven text. De Lapska vallhundarna har man avlat fram via de korthåriga individerna och även givetvis de som fungerat bra när det gäller vallningen.

De nordiska vallarna (finsk lapphund, isländsk fårhund, lapsk vallhund, svensk lapphund, västgötaspets) har gemensamt att de gillar barn. Troligtvis eftersom de ursprungligen fick följa med samerna och renskötarna för att valla boskapen men under nätterna fick de komma in i kåtan och agera sängvärmare. Gissningsvis var barnen då, liksom nu, väldigt förtjusta i djur och då människor och hund bodde så tätt ihop blev de en sammansvetsad och tillgiven ”flock”.

Raserna följde med människorna och hjälpte till att valla boskapen, vakta den och även bosättningen.

Under många år var man inte så noga med själva aveln kring hundarna. Eller man var noga för sin egen del då man ville ha bra hundar i arbetet men någon kennelklubb eller dylikt var (och i vissa fall är fortfarande) inte intressant för de hårt arbetande samerna och renskötarna.

På 30-talet vaknade intresset för den inhemska renvallaren bland hundfolket i Finland men då andra världskriget kom emellan så tog det ytterligare 20 år innan dess att avelsarbetet tog fart på riktigt. 

Rasen fick en rasbeskrivning 1966 och godkändes som ras året därpå i den finska kennelklubben. Då hade man på 15 år gått igenom 80% av de finska renvallande hundarna som fanns och även haft möten med svenska och norska renskötare. Syftet var och är att få fram och bevara en bra brukshund som klarar av de tuffa arbetspassen med stora flockar av renar på öppna fjällområden.

Beskrivning

Mentalt är rasen är lugn, lojal och arbetsvillig då den är avlad för långa arbetspass i hård och varierande terräng.

De är vuxen fysiskt vid två års ålder men mentalt är det många individer som inte blir vuxna förrän vid fyra års ålder. De är mycket sociala men trivs bäst i sin egen flock/familj. De ska vara öppna och vänliga mott alla men vissa individer kan initialt vara avhållsamma mot främlingar vilket är okej eftersom det stämmer överens med rasens vaktegenskaper.

De vallar med skall, visar lätt glädje med skall och om något intressant händer påkallar den även uppmärksamhet via skall. För att detta beteende inte ska bli odrägligt bör träna tystkommando tidigt med valpen.


Bildkälla
Bildkälla


Rasen är en medelstor spetshund som ska vara längre än den är hög, markerat muskulös utan att verka tung. Bröstkorgen ska vara nästan hälften så djup som mankhöjden och buklinjen ska vara svagt uppdragen. Ansiktet är långt med strama läppar, ett markerat stop och ögon är ovala, livliga och ska vara i harmoni med pälsen vilket även gäller nostryffeln. Den har kraftig underull och långa täckhår som inte ska verka tung men väl anpassad för ett nordiskt klimat. Trampdynorna är täckta med hår för att klara kylan. Pälsen är vatten- och smutsavvisande vilket gör den väldigt lättskött. De fäller två gånger per år och då byts så gott som hela pälsen. Rasens färger varierar i svart, brun och viltfärgad (svart, brun, grå), ofta med ljusare teckning på mage och i ansiktet. De vanligaste är de svarta med ljusa tantecken. Det finns gula och cremefärgade individer som kommer från den norska sidan av de lapska vallhundarna. Dessa är dock inte godkända enligt SKL.

Lapska vallhundar är väldigt friska hundar. De blir 12-15 år, väger 15-25 kg och hanarna blir 48-54 cm i manke medan tikarna blir 43-49 cm.

De har väldigt tydligt kroppsspråk som att de lägger öronen bakåt för att visa undergivelse, spetsar glatt upp öronen vid träning och är uppmärksamma på sin förare. De tyr sig till den som de arbetar med och det är viktigt att ge dem mycket uppmuntran och att motivera dem. Belöning i form med gos och mys är toppen för dessa hundar så de får sitt stora sociala behov tillfredsställt.

De är lättfödda och lägger lätt på sig hull, något man ska ha i åtanke. Det går att utfodra rasen med BARF-föda även om vissa individer kan ha problem att smälta ben. Tänk alltid på kvaliteten på maten då de behöver mycket näring men inte överdrivna mängder energi, såvida inte de har utfört ett hårt arbetspass givetvis.

Den Lapska Vallhunden är en väldigt heterogen ras, dvs individerna är väldigt olika inom rasen både utseendemässigt och beteendemässigt. Därför är det väldigt viktigt att kolla hur föräldrarna är (framförallt modern, det är hon som uppfostrar valparna den första tiden, visar hon rädsla för andra hundar kommer valparna lära sig detta) även morföräldrar och farföräldrar. Man kan söka p  öräldrar. man rna den första t hundar kommer valparna lära sig detta) även morföräldrar och farföräldrar. man rna den första tå http://kennet.skk.se/hunddata/Hund_sok.aspx för att se individernas Hund mentaltest, ögonlysningar, höftröntgningen, placeringar i tävlingar osv.

Träning

De kräver aktivering och närhet varje dag, ett visst viltintresse finns hos rasen som man måste tänka på. Att lära den inkallning och att inte sticka iväg på spår är därför viktigt om man nu inte ska ha den för jakt.

För att hålla hunden glad så bör man träna mycket lydnad och diverse olika spår- och/eller vallningsarbeten med den. De fattar lätt så man behöver oftast bara upprepa en övning ett par minuter, sedan går man över till något annat. Risken  är annars att blir hunden uttråkad. Omväxling och korta pass är vad som gäller. Då de har lätt att ta till sig föda så bör man tänka på att minska matmängden om det har varit en dag med mycket träning och mycket godis. Annars blir de lätt tjocka.

Bild från Svenska Lapphundsklubben
Som med de flesta av de nordiska vallarna så bör man börja tidigt med att öva in tystkommando.

Hanhundar kan bli påfrestande då det finns löpande tikar i närheten, de kan då upplevas som lätt aggressiva, detta är dock inget starkt särdrag hos rasen. Tikar kan vara rädda/osäkra av sig då det ett tag avlades mycket på avelsbeskrivningen som nämnde att den ska vara mjuk. Det som översättaren missade var att förtydliga att de är förarmjuka men hårda i sitt arbete. Det börjar bli bättre nu då man undviker att avla på individer som är för mjuka/undan flyende. 


Generellt sett bland de flesta hundraser så är tikarna ofta mer hemmabundna än hanhundar vilket gör att om man ska ha dem lösa på en gård kan det underlätta med en tik. Detta är dock inte en egenskap som man ska räkna med hos en Lapsk tik. Det finns individer som är mer hemkära än andra men utomhus är trots allt utomhus med djur, ljud och dofter som väcker intresset hos de flesta Lapska, något man ska ha i åtanke. Ska man ha dem lösa på en gård så bör man ha området inhägnat.

Rasen kan ibland vara väldigt intensiv och det krävs att man arbetar med dem, ger dem kluriga utmaningar och att man aktiverar dem mycket fysiskt. Viktigt är också att lära hundarna slappna av så de inte går på högvarv konstant.

Valpträning

Valpen kan börja träna lite lätt med tidigt. Redan vid 8-9 veckor så bör man framförallt börja med kontaktsövningar och inkallning. Skall/tyst är också viktigt.

Bild från Raiikas igen
Valparna ska inte gå i koppel mer 5 minuter per månad de är gamla. Benen är inte fullt utvecklade på en liten valp och man riskerar skador om man tvingar valpen att gå i ett visst tempo under en längre tid eller rycker och drar i kopplet.

Från dess att valpen är fem veckor bör uppfödaren ha bjudit hem folk och börja gå ut med dem osv. När du själv fått hem din valp så bör ni vänta ett par dagar - en vecka innan andra får komma och se den bedårande valpen. När det känns som att valpen är trygg med er och hemmet så kan andra få komma in. Tvinga då aldrig fram valpen att hälsa utan gäster får sätta sig ner och se om valpen kommer fram till dem. Ofta är lapska väldigt glada i människor och de flesta människomöten går oftast bra! Det är bra att låta andra människor umgås med valpen men i lagom dos. För att framtida träning ska gå bra så underlättar det om DU alltid är den roligaste som finns i valpens värld, inte vännerna som kommer över och bara är stoj och stim.

Innan valpen är fem månader ska den ha varit med om så många upplevelser som möjligt där intrycket är positivt. Helst ännu tidigare, hundar har vanligen en sensitiv period fram tills de är 12 veckor och då bör man låta dem träffa så många djur som möjligt och vara i så många miljöer som möjligt för att de ska vara ok med det i framtiden.

Många lapska har väldigt mycket energi även som valpar. Att ha ett inhägnat område där de kan springa och leka av sig på är att rekommendera. Då kan de själva ta paus när de är trötta och samtidigt kan de bli av med överskottsenergin. Balansen mellan att låta valpen busa av sig och att se när valpen är överaktiv och behöver hjälp för att komma ner i varv är ganska hårfin. Lär känna DIN valp och var uppmärksam på signaler som tyder på att hon/han är överstissig. Det kan vara att valpen börjar skälla hysteriskt mycket, att den bara springer runt runt och aldrig lägger sig, att den börjar bita stressaktigt på saker och ting med mera.

En valpkurs är alltid bra att anmäla sig till, om inte annat så för att träffa andra snälla hundar och människor då det är viktigt att socialträna valpen. Vill man ha en hund som fungerar med andra hundar är detta extra viktigt. De lapska är ju som tidigare nämnts väldigt tydliga i sitt kroppspråk vilket gör att de kan ha svårt att tyda signaler från raser som skiljer sig mycket från dem i utseende.

Rumsrenhet tränas bäst genom att ofta vara ute med valpen och berömma den mycket när den uträttat sina behov på rätt plats. När valpen kissat eller bajsat inomhus så ta direkt ut valpen så den antingen får uträtta slutet av sitt behoven där eller bara så den ges en påminnelse om vart det är man kissar och bajsar! Bäst är att från början observera sin valp mycket, då lär man sig se tecken på när valpen ska göra sina behov. Att komma i efterhand, om man hittar bajs eller en pöl på golvet så torkar man tyst och snällt upp det. Det är det meningslöst att skälla på valpen vid dessa incidenter. Den kommer inte förstå utan bara bli förvirrad och eventuellt skadar du dess förtroende för dig. När man väl varit ute och valpen gjort sina behov (vilket beröms högt och glatt) gå inte in direkt utan fortsätt vara ute och lekett tag. Annars kopplar hunden ihop uträttat behov med hemgång och då kan den lära sig att hålla sig så länge som möjligt för att slippa gå in.

 ”Tvångsvila” kan som sagt vara behövligt att träna med en del Lapska. Risken finns annars att hunden aldrig lär sig slappna av och därigenom blir stressad och svårhanterad. En bra övning är den så kallade ryggsäcken. Sätt dig med valpen mellan dina ben, låt valpen sitta där samtidigt som du håller ena handen över bröstet på valpen. Vänligt men bestämt så hon/han inte kan smita iväg. Den andra handen använder du för att klappa valpen men långa långsamma tag, från mungipan och nedåt. Du kan eventuellt prata lugnade med valpen. Är hon/han väldigt bitig av sig och kan omöjligt lugna sig i denna position så prova lägg valpens huvud i ditt armveck, med nosen i samma riktning som din armbågsspets. Observera att du inte ska klämma åt på något sätt utan bara hålla fast valpen på ett stabilt och TRYGGT sätt så den inte kommer åt att bita, eller varva upp sig på något annat sätt. När valpen är lugn så sitt kvar ett tag till så den verkligen slappnar av helt och se sedan till att det är DU som avbryter passivitetsträningen. 

Vid träning med en valp så tänk på att använda kommandon endast om du är säker på att valpen kommer kunna slutföra. Tjat är inget för denna ras utan mycket variation och konsekvenstänk. Skulle uppgiften inte utföras på rätt sätt så måste man upprepa samma scenario så exempelvis ”hit” verkligen blir att valpen kommer till dig. Annars blir orden meningslösa och valpen lär sig från början att man kan töja på kommandon. Börja med att kalla på valpen när den är påväg mot dig. Visa med stora gester hur glad du blir så den förstår att detta var rätt. Som sagt, använd aldrig ett kommando utan att vara säker på att valpen kommer utföra uppgiften! Först måste den förstå ordet, "när jag springer till matte/husse så låter det 'kom' och sen blir hon/han JÄTTEGLAD!!!" När valpen sen lärt sig koppla ihop "kom" med en matte/husse som blir superglad när man springer till henne/honom så kan man börja kalla på valpen innan den är påväg mot en. Börja lätt, när valpen tar ögonkontakt eller när den sak få mat. Undvik att kalla på valpen i "omöjliga" situationer som när den leker med något spännande eller sniffar på konstiga saker.  

När de blir lite äldre är det givetvis viktigt att se till att de lär sig detta med att inkallning alltid betyder inkallning oavsett vad de har för sig. Var alltid berömmande och få hunden att förknippa det med glädje att komma till dig. Ha inte en belöning som går ut på att springa vidare bort från dig, ex kasta pinne. Hunden ska komma till dig och stanna där. DET ska vara det positiva. Kamplek, godis, gos, bus, vadhelst som just den valpen går igång på. 

Variera belöningsformerna för att hålla hunden intresserad. Kamp och lek fungerar utmärkt som belöning vid sidan av godbitarna, och för många lapska även bättre! När valpen blir äldre kan man börja ställa högre krav och de har sällan problem med detta. De älskar att få tänka själva och försöka räkna ut vad du vill att de ska göra, just därför är klickermetoden väldigt bra för denna ras.

Det gäller att vara mjuk men bestämd vid träning. Vid höjda röster eller aggressivitet reagerar de ofta med att sluta lyssna.

Träna mycket kontakt och inkallning då rasen kan bli lite väl självständig. Träna ögonkontakt med exempelvis klick och sen godis som belöning då hunden självmant tar ögonkontakt med dig. Stå stilla och vänta ut hunden, börja i hemma miljö och avancera sedan uppåt ute på promenader.

Vidare träning

Man bör fortsätta träna inkallning tills detta att det verkligen sitter. De är intelligenta och klarar att utföra de flesta uppgifter. Vill man ha kontroll på hunden och själv bestämma vad den ska göra så ska man träna mycket lydnad. Man ska dock ha klart för sig att de kommer VILJA jobba självständigt också och måste tillåtas att göra så. Det är ingen hund man ska kontrollera i allt och inget. Lita på hunden men var inte naiv. De har ett klart djurintresse varför det är bra att träna valpen tidigt för att den inte ska dra efter vilt i tid och otid (även om det är svårt att undvika). Eftersom det är en ras som ska vara intresserad av att valla så finns ett djurintresse hos den som är meningslöst att försöka eliminera, men har man en hund som är någolunda kontaktsökande och van vid inkallning så kan man underlätta det hela för sig.

När man tränar de lapska så jobbar man i 5-15 minuter åt gången. Varierad träning och varierad belöning, man måste motivera hunden att lära sig, man kan inte tjata för mycket.

En Lapsk kommer alltid att skälla när det ringer på dörren. Det är bra och det är så rasen ska vara. Det är dock skillnad mellan att markera med ett skall och att skälla i tid och otid. Ett sätt att minska detta skallbeteende är ge beröm, uppmärksamma att hunden varnat och bestäm sedan att det ska vara tyst. När den tystnat öppnas sedan dörren. Träna gärna in att hunden ska vara bakom dig när dörren öppnas då inte alla uppskattar att få en skällande hund som dörröppnare.

Skallet finns i rasen så att försöka få bort det totalt kommer bara göra alla inblandade olyckliga. Här måste man vara tålmodig, konsekvent och tydlig med när det är okej och när det stör. Beröm gärna hunden vid första skallet om den har påvisat något, men därefter ska det vara tyst. Kom ihåg att hunden gör ju något bra i dennes värld som varnar för faror eller vad det nu må vara.

Användningsområden

Den Lapska Vallhunden är ursprungligen och än idag en hund som används inom renskötsel. De är uthålliga och jobbar lätt över stora ytor med många djur som de föser fram över vidderna. De samarbetar sinsemellan för att hålla koll på renflocken som kan bestå av hundratals djur. Vid framdrivning använder de sig av skall, så ska man valla andra djur måste man se till att de inte stressas för mycket av skallet.

Bildkälla
I Finland anordnas varje år ett event med renvallarprovning och tävling i renvallning. Katja Jerihau Hansen deltog där 2005 och berättar hur det gick till:

Det var tre fållor, varav en inte kunde användas på grund av tre meter snö, och portar mellan fållorna. Tre flockar med 5 renar i varje flock, alltså tillsammans 15 djur. Det var ganska stora fållor och samma flock renar skulle vallas in i nästa fålla.
Först fick hunden som gick lös träffa en ren som stod bunden vid ett träd. Man tittade på hundens reaktioner och lydnad.
Så gick hund och förare in i fållan och på signal från domaren släpptes hunden och skulle där driva runt 5 renar 3-4 varv. Sedan in genom porten till nästa fålla och på förarens kommando stanna vid porten och komma tillbaks till föraren när renarna gått genom porten. Efter detta hade domarna skaffat sig en uppfattning om hundens egenskaper.
Sedan gick förare och hund in i nästa fålla som var mindre. På signal från domaren släpptes hunden och skulle där driva runt 5 renar 3-4 varv. Sedan in genom porten till nästa fålla och på förarens kommando stanna vid porten och komma tillbaks till föraren när renarna gått genom porten.

Idag används de ofta inom tävlingar så som spår, viltspår, lydnad och agility. De får ofta jobba inom bevakning och som räddningshundar.

Ska man ha en Lapsk så ska man vara medveten om dess stora behov på stimulering. Räddningsarbeten, vallning, agility och lydnad är bra aktiviteter för dem då de får tänka själva och uppgifterna blir utmaningar. Löpning är bra aktivitet för att få den trött fysiskt, tänk då på att inte springa på asfalt framförallt för att skona deras leder.

Ännu en bild från Raiikas, Anna tar väldigt fina bilder!
Aveln

Många uppfödare är måna om att hålla rasen som den friska brukshund som den är. Det föds ca 50 valpar per år i Sverige vilket är lite av en nedgång från tidigare då det låg uppe runt 70. Vanligtvis får de runt fem valpar per kull.

I Sverige finns det bara en uppfödare som lever på sin kennel och de avlar även Finsk lapphund eftersom de Lapska är så få.

Man uppmuntrar till MH-tester av avelsdjuren och de bör även vara röntgade för höftledsdysplasi. Inför varje parning är det viktigt att göra en ögonlysning av djuren. Rasen infattas inte i något hälsoprogram utan grundregeln att bara använda friska, sunda individer som inte har några genetiska belastningar inom aveln är vad som gäller.

Lapsk vallhund har en sk öppen stambok sedan 1987 vilket innebär att man kan mönstra in hundar till rasen om de uppfyller kraven. De ska i så fall vara renvallare eller ha föräldrar som är det. 3 domare bedömer hunden innan SKK godkänner den i rasen.

Den är fortfarande en av världens fåtaligaste raser. I Sverige fanns ingen aktiv medlemsorganisation förrän på 90-talet och det är få länder som har en sådan vilket antagligen är anledningen till dess fåtalighet.

tisdag 29 november 2011

Hund, vallhund, Lapsk vallhund!

Vi har funderat mycket kring detta med vilken hundras vi vill ha. När man kommer till hundar finns ju inga lantraser direkt men vi har då istället valt att titta efter raser som är friska och som inte kräver på mycket pjosk-pyssel som att kamma hår och eller klä upp i ballerinaklänningar.

Tipsen jag fick på skolan från min lärare i Hundkunskap var att titta inom gruppen av de nordiska vallarna som inkluderar Svensk och Finsk lapphund, Västgötaspetsen, Isländska fårhundar och Lapska vallhundar. De första två har lite väl mycket päls vilket får mig att tänka på allt halm, hö, lera, koskit och så vidare som fastnar i pälsen. Med andra ord försvann de snabbt liksom Västgötaspetsen. Allvarligt, hunden måste vara mer än en tvärhand hög. De Isländska är väldigt fina om än något små och de Lapska är bara helt fantastiskt fina, härliga, friska och alldeles, alldeles underbara!

Därför gjorde jag ett arbete om dessa fina små hundar och här publicerar jag den presentationen jag gjort. I nästa inlägg publicerar jag det som jag skrev i själva arbetet om man vill fördjupa sig ytterligare!

Bilderna är tagna av Anna från Raiikas Kennel, Larry på Gáchis Kennel och från Svenska Lapphundsklubben, samt ett arbete som Ilari Karlsson publicerat om de Lapska, fotografen på de två senare är tyvärr inte utskrivna på sidorna.

måndag 21 november 2011

Hösten som varit

Även om det är svårt att tro när dimman ligger tjock, iphonen säger runt +7 grader varje morgon och det är frostfritt när man går till sängs så är det faktiskt första advent nästa helg! Gillar ordet advent, väntan. Förutom allt som byggts in i ordet under alla de år jag levat (julklappar, födelsedag, lucia, glitter och äntligen lite färg!) så är själva ordet i säg väldigt melodiöst klingande. Och så ser ordet snyggt ut! Skrivet dvs. I min värld i alla fall. Hur som, jag gillar advent och denna tid innebär att jag snart har gått klart min första termin på skolan.

Det har varit väldigt roligt på många sätt och framför allt så har jag ju fått lyxen att pyssla med djuren så mycket! Jag har kommit fram till att jag verkligen gillar kor. De är så snälla, fina och roliga. Sjukt nyfikna och sjukt lättpåverkade av grupptryck! Väldigt skoj att se och skratta åt. Sen var jag med om två kalvningar förra veckan, och dagen innan jag var i ladugården så föddes ett par tvillingkvigor!

Tvillingkvigorna! Tur, om kalvarna skulle vara av olika kön så skulle det antagligen medföra att kvigan blev steril, något blir fel med hormonhalterna har jag för mig när de legat i samma livmoder. 

Alldeles nyfödd
Slicka ren, slicka torr, lära sig känna igen varann


















Både kor och kalvar är ju så fina. Båda vill dessutom gärna slicka och suga på fingrar, fickor, armbågar eller vad de nu kommer åt. Självklart är kalvarna lite mer ivriga med detta beteende men korna är inte långt ifrån. När man går bort från dem står de och tittar förvirrat efter en, undrandes vad som hände.

Hej?

Halluuu vart ska du?

När kalvarna skilts från sina mammor efter ca 4 dagar så får de först bo i ensamboxar för att de ska lära sig dricka mjölk ur plastspenen och så de får lite tid att titta på de andra kalvarna innan de släpps ihop. Vissa av våra kor är av rasen "Jersey" och de kan vara ganska små. Denna lilla finaste krabat var vi tvungna att bygga lite extragaller åt så hon inte skulle klättra ur boxen! 


Så utöver korna har jag varit lite med kaninerna och våra söta dvärggetter också. Dock så har jag inte lagt så jättemycket energi på dem eftersom vi ändå inte tänkt ha varesig de ena eller de andra. Hönsen har jag spenderat lite mer tid med, även om de mest går runt och pickar och gal. Galandet är tupparnas sätt att markera revir, en annan viktig anekdot med höns är att vissa av dem gärna flyr men att de oftast håller sig i krokarna (tillbringade ca 1 timme om inte mer på att försöka få in en av djungeltupparna som rymt tidigare på terminen).

Bill och Bull. Eller var det tvärt om?
Kaninras... nånting. Har inte lagt så mycket energi
på dem även om de ju är väldigt söta!



















Ölandstuppar
och en liten förvirrad Orpingtonhöna i bakgrunden!

Grisarna och hästarna är ju givetvis också underhållande. Hästarna väldigt fina och personliga, grisarna väldigt roliga. I alla fall kultingarna, suggorna är lite för stora tycker jag... Daniel är mycket förtjust i grisarna och visst har de sin charm, även om jag hellre håller mig till korna!

Utöver detta så har vi varit iväg på våra små studiebesök, dels har vi tagit ridlektioner hos Anna på Stall Västergården i western-ridning och även provat på att tömköra häst på volt. Mycket svårare än det ser ut kan jag säga. Anna är en fantastisk hästmänniska så vi ska lära oss så mycket vi kan från henne!

Vi har även varit och besökt Lennart och Veronika på Nöbblegård där de bland annat gör sin egen kallpressade rapsolja. Ekologisk såklart! Väldigt trevliga människor som vi hoppas på att kunna besöka igen.

Vårt senaste besök var hos Anna och Fredrik i Skåne. De har de fantastiskt fina Lapska Vallhundarna som jag snöat in på sen jag började i hundkursen på skolan. Jag har läst och läst och pratat med flera olika uppfödare av denna ras. De vill ha sysselsättning och aktivering vilket självklart har sina för- och nackdelar men ju mer jag läst och pratat med dessa människor, desto mer har jag känt att en sådan vill jag att vi skaffar! Det är ju dock väldigt lätt att läsa in vad man vill i beskrivningar, så när man väl bestämt sig att man är positiv till något så är det svårt att få det ur huvudet. Därför ville jag att vi skulle träffa några Lapska Vallhundar och även någon annan ras innan vi bestämde oss. Så vi var ute hos Anna och Fredrik som sagt som har tre stycken av dessa fantastiskt fina hundar och både jag och Daniel blev helsålda. Det känns så roligt att hundarna var exakt allt som jag hade förväntat mig och hoppats på! Lyckligtvis så bedriver paret även en kennel, Raiikas Kennel, så förhoppningsvis kan vi skaffa valp via dem! Jag tog tyvärr inga bilder på sötnosarna men titta gärna på deras hemsida, Anna har tagit många fina bilder!

Så, det var nog det som jag borde få med i detta inlägg. Nu när vi kommit ifatt så hoppas jag på att vi ska vara lite duktigare med att uppdatera så snart vi gjort något nytt!

Just, vi fick ett gäng päron från ett par vänner, så nu har jag även provat lägga in päron för vinterbehovet! Vi har även införskaffat en glassmaskin, så vi inte behöver vara utan detta högst nödvändiga livsmedel!

Inlagda päron, de första i sockerlag och kanel, de gulaktiga är julpäron,
 inlagda i sockerlag med saffran, kanel och kryddnejlika. 

Glassmaskinen

torsdag 10 november 2011

Får för självhushållning

Jag måste få igång minna pysselkvällar snart igen så jag får tid att skriva något här i bloggen! Det är inte så att vi inte har något att skriva om, det är bara så att vi än så länge är uppbokade fram tills tredje advent ungefär, eller nej just, då åker jag troligtvis upp till Stockholm så den veckan är också bokad. Och jul givetvis. Och antagligen nyår. Så nångång i början på nästa år då... Jisses. Det ÄR roligt att ha saker att göra men det finns ju så mycket annat man vill hinna med också!

Jaja, vi får se om jag lyckas styra upp någon vardagskvällsgrej så vi får någon regelbundenhet i det hela.

Annars så jobbar jag nu lite grann med att skriva i ordning den Wiki som vi tänkt ha för Daje gård! Det är fantastiskt roligt! Alla ni som känner mig kan ju tänka er, jag får kategorisera, dokumentera, göra listor och punkter... Ja jag är nörd, och det är underbart! Jag försvinner fullt från omvärden när jag sitter och sorterar vad och vart! Ibland gör jag det i smyg när Daniel sover. Det kommer antagligen blomma ut till en fullskalig fantastisk sjukdom inom en snar framtid!

Länkar när den börjar bli något, så länge kom jag på att jag ju borde publicera de arbeten jag gjort i skolan här också så ni får ta del av allt viktigt och bra jag skriver (...)!

Så här kommer då ett av mina skolarbeten: Eller just, en förklaring innan, M3-status på djuren betyder att de är helt fria från en sjukdom som heter Maedi Visna. Det är en dödlig sjukdom som lätt smittar mellan djuren. Den bryter ned fåren under en period av ett par veckor till ett par månader. Symptomen kommer smygande som förhöjd lammdödlighet, andnöd, avmagring, kroniska juverinflammationer, ojämn tillväxt med mera. Djuren kan inte bygga upp något immunförsvar mot sjukdomen och det finns inget botemedel. Med andra ord vill man INTE få in den bland sina får.

Så, arbetet:


Vilken ras lämpar sig bäst för självhushållning?

Vilken ras klarar sig bra på lättodlat foder, har lätta lamningar, är lätta att handskas med och har lite besvär med klövsjukdomar eller dylikt. Helst en lantras då dessa är mer anpassade för det svenska klimatet samt att de är djur som behöver bevaras. Det har heller inte varit en överdriven avelsindustri runt dessa djur för vare sig högproduktion av kött eller ull. Eftersom de inte behöver vara högproducerande vill jag tro att de mår bättre, lever längre och inte är lika mottagliga för sjukdomar som vissa av de högproducerande raserna. Jag valde att fördjupa mig i fyra av raserna, Finullsfåren, Gotlandsfåren, Gutefåren och Allmogefåren.


Finullsfår:




Positivt; lätta lamningar, lättskötta, ger både mjölk, ull, skinn och kött. Finns många får av denna ras så det förekommer ingen eller mycket lite inavel. Ullen är lättarbetad vid hantverk.

Negativt; många lamm och gör att tackorna antagligen behöver ett mer näringsrikt foder än övriga lantraser. Hög tillväxt på klövhornet, bör verkas oftare än två gånger per år. Något dyra i inköp.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur utan moms: Tacklamm 1200, avelsbaggar 2500


Gotlandsfår (pälsfår):




Positivt; Ursvensk, eftertraktade skinn, goda modersegenskaper, bra slaktlamm, Klarar sig bra på lågproducerande markerLammen är klara för slakt samtidigt som pälsen är optimal ur skinnsynpunkt.

Negativt, Verkar inte ge så mycket mjölk, dyra i inköp, bredklövsanlag. Drabbas oftare av hypokalcemi än vita får.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur antagligen ink moms;  Tacklamm 1800, Bagglamm 2500, äldre tacka 2400.


Gutefår:




Positivt; ursvensk, ullen används till vadmal, lätta lamningar. Tål hårt väder och är bra på att söka bete.

Negativt; kan drabbas av månghornhet, horntrånghet och har bredklövsanlag. De har horn vilket är fint men läskigt. Föder i genomsnitt 1 lamm per lamning vilket är något lågt.

Kostnad, djur utan M3-status men genbanksdjur utan moms; Tacklamm ca 800 kr, bagglamm 800-1000


Svenska Allmogefår (skogsfår, roslagsfår, m.fl):




Positivt; Gammal svensk ras. Passar i små flockar, ger bra ull och kött (vissa anser att denna ras ger mer välsmakande kött än andra raser, men det verkar vara en ganska vanlig åsikt hos de flesta av lantras-föreningarnas sidor oavsett ras). Blir lätt tama och är ”kloka”. Roslagsfåren är mindre än tex värmlandsfåren och behöver därför mindre kraftfoder.

Negativt; Det är inte ovanligt att baggarna har horn. Baggarna får lätt njursten av kraftfoder.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur utan moms; Tacklamm ca 1400, Bagglamm 1100. Vuxen tacka 1600, vuxen bagge 1100.



Slutsats

Min slutsats är att det viktigaste är att djuren kommer från en god uppfödare, med MV3-status och som har välmående djur. Därefter är lantraserna relativt lika vad det gäller deras beteenden, produktionsförmåga samt deras foderkrav. Vad gäller tamhet eller det sociala så är den viktigaste faktorn att umgås mycket med djuren och handskas tålmodigt och vänligt med dem.

De raser som snabbt försvann från mitt intresse var gutefåren och gotlandsfåren då de har en del ärftliga sjukdomar/defekter som inte är allt för ovanliga.

Därefter lutade jag länge mot allmogefåren, då roslagsfåren för att vara mer specifik med tanke på deras låga näringsbehov och, vad det verkar som, deras trevliga lynne. Finullsfåren är något dyra i inköp plus att de får lite för många lamm. Jag tycker ändå att finullfåren verkar som det bästa alternativet då framförallt deras ull och skinn är väldigt eftertraktade samt att de även ger mjölk utöver kött.

Uppdatering 6 mars 2012
Tror jag har ändrat mig nu. Finullsfåren får uppenbarligen ganska lätt mastit, juverinflammation, eftersom de många lammen bråkar om spenarna vilket gör att de lättare få sår och därigenom inflammationer. När en tacka väl fått mastit så blir hon, till skillnad från korna, aldrig frisk från det utan har förstört juver för all framtid. Detta verkar sådär så jag lutar mer mot allmogefåren nu igen. =)

Källor:

Jordbruksverket, de olika ras-sidorna, lammproducenterna.se, sva.se, alternativ.nufaravelsforbundet.se