torsdag 10 november 2011

Får för självhushållning

Jag måste få igång minna pysselkvällar snart igen så jag får tid att skriva något här i bloggen! Det är inte så att vi inte har något att skriva om, det är bara så att vi än så länge är uppbokade fram tills tredje advent ungefär, eller nej just, då åker jag troligtvis upp till Stockholm så den veckan är också bokad. Och jul givetvis. Och antagligen nyår. Så nångång i början på nästa år då... Jisses. Det ÄR roligt att ha saker att göra men det finns ju så mycket annat man vill hinna med också!

Jaja, vi får se om jag lyckas styra upp någon vardagskvällsgrej så vi får någon regelbundenhet i det hela.

Annars så jobbar jag nu lite grann med att skriva i ordning den Wiki som vi tänkt ha för Daje gård! Det är fantastiskt roligt! Alla ni som känner mig kan ju tänka er, jag får kategorisera, dokumentera, göra listor och punkter... Ja jag är nörd, och det är underbart! Jag försvinner fullt från omvärden när jag sitter och sorterar vad och vart! Ibland gör jag det i smyg när Daniel sover. Det kommer antagligen blomma ut till en fullskalig fantastisk sjukdom inom en snar framtid!

Länkar när den börjar bli något, så länge kom jag på att jag ju borde publicera de arbeten jag gjort i skolan här också så ni får ta del av allt viktigt och bra jag skriver (...)!

Så här kommer då ett av mina skolarbeten: Eller just, en förklaring innan, M3-status på djuren betyder att de är helt fria från en sjukdom som heter Maedi Visna. Det är en dödlig sjukdom som lätt smittar mellan djuren. Den bryter ned fåren under en period av ett par veckor till ett par månader. Symptomen kommer smygande som förhöjd lammdödlighet, andnöd, avmagring, kroniska juverinflammationer, ojämn tillväxt med mera. Djuren kan inte bygga upp något immunförsvar mot sjukdomen och det finns inget botemedel. Med andra ord vill man INTE få in den bland sina får.

Så, arbetet:


Vilken ras lämpar sig bäst för självhushållning?

Vilken ras klarar sig bra på lättodlat foder, har lätta lamningar, är lätta att handskas med och har lite besvär med klövsjukdomar eller dylikt. Helst en lantras då dessa är mer anpassade för det svenska klimatet samt att de är djur som behöver bevaras. Det har heller inte varit en överdriven avelsindustri runt dessa djur för vare sig högproduktion av kött eller ull. Eftersom de inte behöver vara högproducerande vill jag tro att de mår bättre, lever längre och inte är lika mottagliga för sjukdomar som vissa av de högproducerande raserna. Jag valde att fördjupa mig i fyra av raserna, Finullsfåren, Gotlandsfåren, Gutefåren och Allmogefåren.


Finullsfår:




Positivt; lätta lamningar, lättskötta, ger både mjölk, ull, skinn och kött. Finns många får av denna ras så det förekommer ingen eller mycket lite inavel. Ullen är lättarbetad vid hantverk.

Negativt; många lamm och gör att tackorna antagligen behöver ett mer näringsrikt foder än övriga lantraser. Hög tillväxt på klövhornet, bör verkas oftare än två gånger per år. Något dyra i inköp.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur utan moms: Tacklamm 1200, avelsbaggar 2500


Gotlandsfår (pälsfår):




Positivt; Ursvensk, eftertraktade skinn, goda modersegenskaper, bra slaktlamm, Klarar sig bra på lågproducerande markerLammen är klara för slakt samtidigt som pälsen är optimal ur skinnsynpunkt.

Negativt, Verkar inte ge så mycket mjölk, dyra i inköp, bredklövsanlag. Drabbas oftare av hypokalcemi än vita får.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur antagligen ink moms;  Tacklamm 1800, Bagglamm 2500, äldre tacka 2400.


Gutefår:




Positivt; ursvensk, ullen används till vadmal, lätta lamningar. Tål hårt väder och är bra på att söka bete.

Negativt; kan drabbas av månghornhet, horntrånghet och har bredklövsanlag. De har horn vilket är fint men läskigt. Föder i genomsnitt 1 lamm per lamning vilket är något lågt.

Kostnad, djur utan M3-status men genbanksdjur utan moms; Tacklamm ca 800 kr, bagglamm 800-1000


Svenska Allmogefår (skogsfår, roslagsfår, m.fl):




Positivt; Gammal svensk ras. Passar i små flockar, ger bra ull och kött (vissa anser att denna ras ger mer välsmakande kött än andra raser, men det verkar vara en ganska vanlig åsikt hos de flesta av lantras-föreningarnas sidor oavsett ras). Blir lätt tama och är ”kloka”. Roslagsfåren är mindre än tex värmlandsfåren och behöver därför mindre kraftfoder.

Negativt; Det är inte ovanligt att baggarna har horn. Baggarna får lätt njursten av kraftfoder.

Kostnad, djur med M3status och genbanksdjur utan moms; Tacklamm ca 1400, Bagglamm 1100. Vuxen tacka 1600, vuxen bagge 1100.



Slutsats

Min slutsats är att det viktigaste är att djuren kommer från en god uppfödare, med MV3-status och som har välmående djur. Därefter är lantraserna relativt lika vad det gäller deras beteenden, produktionsförmåga samt deras foderkrav. Vad gäller tamhet eller det sociala så är den viktigaste faktorn att umgås mycket med djuren och handskas tålmodigt och vänligt med dem.

De raser som snabbt försvann från mitt intresse var gutefåren och gotlandsfåren då de har en del ärftliga sjukdomar/defekter som inte är allt för ovanliga.

Därefter lutade jag länge mot allmogefåren, då roslagsfåren för att vara mer specifik med tanke på deras låga näringsbehov och, vad det verkar som, deras trevliga lynne. Finullsfåren är något dyra i inköp plus att de får lite för många lamm. Jag tycker ändå att finullfåren verkar som det bästa alternativet då framförallt deras ull och skinn är väldigt eftertraktade samt att de även ger mjölk utöver kött.

Uppdatering 6 mars 2012
Tror jag har ändrat mig nu. Finullsfåren får uppenbarligen ganska lätt mastit, juverinflammation, eftersom de många lammen bråkar om spenarna vilket gör att de lättare få sår och därigenom inflammationer. När en tacka väl fått mastit så blir hon, till skillnad från korna, aldrig frisk från det utan har förstört juver för all framtid. Detta verkar sådär så jag lutar mer mot allmogefåren nu igen. =)

Källor:

Jordbruksverket, de olika ras-sidorna, lammproducenterna.se, sva.se, alternativ.nufaravelsforbundet.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar